Han dog den 10 oktober 1988. Jag var 17 år och hade knappt träffat honom det sista året; en lunch på 12-52 var sista gången, då hade vi inte pratat med varandra sen sommaren året innan då han körde mig till tågstationen i Marseille och lämnade mig med en tågbiljett och lite pengar. Som pappa betraktat var han rätt kass, minst sagt. Som man vet jag inte hur han var, inget vidare misstänker jag med tanke på antalet äktenskap men vem är jag att döma? Minnet av honom har bleknat på ett oroväckande sätt. Jag minns inte längre hans röst och hans doft av rakvatten som kunde få mig att vända mig om på gatan har i minnet blandats med otaliga andra manliga rakvatten så att jag inte längre kan urskilja hans. Mest tänker jag på siden när jag tänker på honom.. sidenskjortor, sidenslipsar, sidenmorgonrock... och silkesstrumpor. Använder män det fortfarande? Han var så otroligt noga med sina kläder. Och sin mustasch. Han lärde mig mixa en Dry Martini när jag var 10 kanske. Och han visslade på sina barn istället för att ropa våra namn. Som sagt, som pappa va han rätt kass. Av honom har jag ärv melankolin och ett ögonbryn istället för två och allergier och långa ben och jag har ett födelsemärke under foten, på samma ställe som han också hade ett. Och varje år i oktober när löven faller blir jag orolig i själen och tänker att något fattas mig. Pappa, LillSkrutt saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar