pratade med en vän idag, om lycka. på ett sätt kan jag sakna vad jag hade förr; en längtan efter lycka. nån slags idé om att "om bara..." så blir jag lycklig. men nåt hände på vägen. idén om lyckan känns onekligen väldigt lockande när man lever med depressioner. utan dem finns bara ett slags tomrum, ett "jaha". jag fascineras av att de flesta anser sig vara rätt lyckliga, förr trodde jag att de hittade på, kanske för att lycka framstod som ngt euforiskt, lätt maniskt tillstånd. nu är jag mer förundrad. hur gör de? jag försöker få tag på en bok, Happiness: Its Nature and Nurture av den här farbrorn.jag blir nog inte ett dugg lyckligare av att läsa den (han menar att det är lika meningslöst att försöka bli lycklig som att försöka bli längre) men jag kanske kan bli lite smartare.