eehh

allvarligt talat. jag börjar bli jäkligt suddig i konturerna nu för tiden. osynlig. o oseende. funktion utan form. som en margretheskål. man kan ha mig i ett skåp. ta fram mig när jag behövs.upptäcker att det är bara de som känner mig som ser mig. snart kommer jag bara vara ett blurr som känns vagt bekant. en skugga av mitt forna jag.

dahliorna sorteras och preciseras, fastligt massa bilder.