har just sett La Môme eller La Vie en Rose som den heter i "svensk" (sic!)översättning. herregud. jag brukar vara rätt bra på att gråta när det är meningen att man ska; som när Tom Hanks dör i Philadelpia eller genom hela Den Engelske Patienten men det här, jösses, fulgråt på helt nya nivåer, tack för att jag satt hemma i min ensamhelt för hade det varit på en bio hade jag varit tvungen att lämna salongen, sånt snörvlande o hulkande passar sig knappast offentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar