hur det är II

min mamma. hon kan göra mig asförbannad och provocera mig till vanvett. hon kommer alltid vara snyggare än mig tom som 69åring med cancer. hon är envis, stark och generös. hon var en fantastisk sjuksköterska, raden av tidigare patienter med familjer som fortfarande har kontakt med henne är oändlig. hon har blivit kvinnan-som-talar-med-hundar, bara det. hon är helt knäppt och väldigt rolig. vi bor 500 meter från varandra och jag träffar henne i princip varje dag sen vi skaffade hund ihop, vilket sammanföll med att hon blev sjuk. min mamma har cancer i lungsäcken och metastaser under armen. hon får cellgifter som gör henne sjukare än vad hon är av cancern. knäppt. min mamma som fram tills dess cyklade upp för Eklandabacken, som till för ngr veckor sen promenerade till Delsjön typ varje dag. min mamma som nu knappt klarar 100 meter utan att vila. som inte orkar. som har de tröttaste ögon jag sett. som kommer att må så här flera månader till. och inget kan jag göra. inget. och jag är så ledsen. för hennes skull och för min. och jag skäms för att jag inget kan göra. och jag skäms för hur det känns. för att jag inte orkar peppa och vara stark. för att jag gnäller över strunt som inte spelar någon roll. för om jag har en bra eller dålig dag på jobbet spelar ju ingen roll när jag ser hennes ögon. och jag känner mig så fruktansvärt hjälplös och ensam och värre ändå när jag vet att för henne är det värre. helvete vad jag inte vill att det ska vara så här.